Är det bra att ha en synlig sjukdom som folk kan se? Akne, psoriasis. Eller är det kanske bättre att ha ett osynligt funktionshinder? Tarmsjukdomar, hörselskada, hjärtbesvär. Cancer.
När jag får arga blickar av gamla människor för att jag sitter ner på bussen önskar jag att jag hade en skylt ovanför huvudet där det står "R E U M A T I K E R" med lysande neonbokstäver.
Men att åka rullstol var en av de värsta sakerna jag gjort. Det var så skämmigt. Människors blickar...
Det är inte säkert att de menar någonting, men det här med att sticka ut, avvika från normen, är verkligen jobbigt. Ville bara sjunka genom golvet, försvinna. Jag förstår att det måste vara en utmaning att vara rullstolsbunden. All heder åt dem som varje dag måste anta världen sittandes i en rullstol.
Så här skrev jag i september 2012:
"Var på affären med min morfar idag. Vid fruktavdelningen puffade han på mig och nickade mot en man. Jag kikade. Mannen lutade sig mot två kryckor, hade otroligt stel nacke och hade psoriasisutslag över all synlig hud.
Kände bara ångest av att se honom.... sådär vill jag verkligen inte bli. Jag tycker naturligvis synd om mannen, men är också rädd för att hamna i samma sits. Haltandes fram på affären med psoriasisfläckar. Funktionshindrad.
Livet är inte över när man får en kronisk diagnos men visst känns det bittert. Det är som att jag inte ens har fått leva mitt liv innan jag blivit så funktionshindrad. Det är jobbigt att ha ångest. Kanske alla negativa känslor kom tillbaka nu eftersom jag är alldeles slut i kroppen efter att ha handlat. För ett år sedan jobbade jag och sprang i skogen efter jobbet - nu orkar jag knappt gå och handla."
Vad tycker ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar